Nekromanti Fantasy mini-bossar

[God45]

[FONT=Times New Roman, serif]Man kan aldrig ha för många fantasy skurkar i beredskap. Ibland behöver man någon som kan uppehålla gruppen medan man tänker på vad nästa grej kommer vara, ibland behöver man en hantlangare till sin huvudskurk och ibland behöver man en extra rival att slänga in i mixen. Den här tråden är till för att skapa några sådana "mini-bossar" som kan slängas in i nästan vilken fantasy kampanj som helst.[/FONT]

[FONT=Times New Roman, serif]Så vad behöver en karaktär ha för att passa in i den här tråden?:[/FONT]

[FONT=Times New Roman, serif]-En gimmick: Någonting som får karaktären att stå ut ur mängden och som gör henne minnesvärd.[/FONT]
[FONT=Times New Roman, serif]-Ett namn som går att använda i de flesta världar.[/FONT]
[FONT=Times New Roman, serif]-Ett upplägg som gör en strid mot karaktären rolig, farlig eller intressant.[/FONT]
[FONT=Times New Roman, serif]-En förmåga att kunna stoppas in i nästan vilken kampanj som helst utan större förberedelser.[/FONT]

[FONT=Times New Roman, serif]Exempel:[/FONT]


[FONT=Times New Roman, serif]Törnskatan[/FONT]

[FONT=Times New Roman, serif]Gimmick: En Törnskata är en fågel som spetsar djur på grenar och liknande och det är inspirationen bakom den här karaktären. Törnskatan är en lätt och rörlig krigare med en stor mängd krafter, magiska föremål eller manövrar som låter henne röra sig över fällor utan att utlösa dem och som låter henne flytta spelarkaraktärerna. Egentligen är grejen med Törnskatan miljön man slåss mot henne i och det är ett rum som är fyllt med gropar fyllda med vassa pålar, väggar med spjut stickande ut dem, avsattser över långa fall, bord med en massa farliga kemikalier på och liknande. Törnskatan ägnar striden med att springa fram och tillbaks över slagfältet och sparka in spelarkaraktärerna i de farligare delarna av miljön och försöker hålla dem separerade. Om en spelarkaraktär är hjälplös kommer hon anfalla denna med dödande attacker och kannibalisera någon del av kroppen (tex ögonen) ifall hon får vara ostörd i två strids rundor.[/FONT]

[FONT=Times New Roman, serif]Personlighet och motivation: Törnskatan brukade vara en spejare för en lokal arme. Under den senaste konflikten i regionen drogs hon in i en av de blodigare delarna av kriget där hon började ägna sig åt allt grymmare gerillakrigsföring. Under en särskilt desperat period tvingades hon och hennes grupp till kannibalism, skräcken detta väckte hos fienden var dock så stor att Törnskatan fortsatte ägna sig åt det som en form av psykologisk krigsföring. Efter kriget hade Törnskatan svårt att återgå till ett normalt liv och ryktena som gick om henne hjälpte inte. Detta drev henne till legosoldats arbete för allt skumma arbetsgivare tills det att hon tog det här uppdraget. Törnskatan arbetar primärt för pengar men letar också efter chanser att stilla sin blodstörst och sina kannibalistiska drifter.[/FONT]

[FONT=Times New Roman, serif]

[/FONT]

 

[Cybot]

Kerberos Söner

Gimmick: Det första tecknet på att Kerberos söner är nära är en genomträngande doft av gammal svett, ruttnande läder och rostande metall. Nästa tecken lär vara ett blodisande vrål när de tre krigarna anfaller, så koordinerade att de tycks vara en själ i tre kroppar. Ett intryck som bara förstärkts av deras identiska hjälmar vars visir är formade till förvridna hundansikten, deras massiva, otvättade kroppar och deras illa skötta rustningar av rostande metall eller svart läder (ringbrynja om det finns i settingen). En har en hullingförsedd stridskedja och en bepansrad och spikbeklädd stridshandske, en med stridsyxa och sköld och den sista med någon sorts elakartat stångvapen.
I strid kommer de att försöka använda kombinationsattacker för att på bästa sätt neutralisera eller uppehålla era starkaste krigare så att de kan rikta in sig på de som de anser är svagast.

Personlighet och Motivation: Kerberos söner kan vara barbarer, vandaler, kaoskrigare, banditer eller legosoldater. De respekterar ingenting förutom makt och lojalitet mot den egna flocken. De kan vara medlemmar av en religös eller filosofisk sekt (Kyniker gone bad, very very bad), eller de sista överlevarna av ett legokompani, soldater som har sett allt, överlevt allt, dödat allt och nött bort allt vad som kan kallas medmänsklighet. Nu lever de på att röva, slakta och hyra ut sig till de få arbetsgivare som är villiga att arbeta tillsammans med fullblodspsykopater.

 

[Ymir]

Kalangazer
(okej, jag gick min vana trogen lite överstyr, men vad fan; Iä! Iä!)

Kalangazer är en odöd furste från den döende neutronstjärnan Betelkalimantos, som åkallats till världen genom onämnbara riter förrättade av en nu bortglömd art av proto-människor i en dimhöljd forntid. Kalangazer avskyr den jordiska sfärens solljus, och eftersträvar därför att sprida utomvärldsliga skuggor och flammor över skapelsen, för att på så vis skapa en beboelig tillflyktsort åt sina stjärnbarn, som bidar sin tid bortom fixstjärnorna, redo att hörsamma Kalangazers åkallan och invadera den jordiska sfären.

Kalangazers modus operandi är av nödvändighet extremt långsamt och kalkylerat, och under sina sjuttiosju årtusen på jorden har den därför ofta allierat sig med mer eller mindre vansinniga mänskliga magiker som delat något av dess skumma intressen - var de inte sinnessjuka från början kommer de snart ofelbart bli det efter en tid i Kalangazers sällskap. Man kan även binda Kalangazer med den obskyra ritualen "Ligans ad ignem supermundanae" och därmed få varelsen att hörsamma ens vilja, men den kommer hata i tystnad i sin fångenskap, och sakta men säkert snärja sin presumptive herre med lögner och falska löften, och driva henom i fördärvet.

Kalangazer tar sig på jorden formen av en vagt mänsklig gestalt, höljd i trasiga vitgula tygsjok, men dess kropp är bara en kolsvart anti-materiell massa av ett kväljande ingenting, och ur ögonen och munnen strömmar vitblå pulser av kall stjärneld. Varelsen omges av en aura av terror och förlamande tyngd; allt som kommer nära den tiodubblar sin vikt, och det är därför nästan omöjligt för dödliga människor att såra den i närstrid, då vapen blir så tunga att de är obrukbara. Kalangazer är givetvis en magiker av viss rang, specialiserad på mindrape och portalmagi, men efter sina sjuttiosju årtusenden av plottande har den börjat förlora tålamodet på ömkliga dödliga varelser i dess väg, och försöker därför helt sonika slita sönder dessa med bara händerna eller dränka dem i eldkvastar av pulsarflammor. Den kan tillfälligt anta skepnaden av varelser den har slukat, men kommer då verka skugghöljd och onaturlig, och ha ett egendomligt brusande och susande i sin röst, som om strupen inte är gjord för att frambringa mänskliga stämmor, utan sfärernas skräckinjagande disharmoni.

Den skepnad Kalangazer antar på jorden är bara en spegling av dess verkliga väsen, som ruvar i ett tempel på en sjunken kontinent. I alla sina former tar varelsen svår skada av obsidian, jade och jordisk eld, men skador från alla andra källor kan den fort regenerera. Den fruktar dock Indras åskviggar, som en gång nästan utplånat den i forntiden, och både kan göra stor skada och neutralisera dess aura. Om kroppen såras dödligt eller förstörs kommer de utomvärldsliga impulser som utgör Kalangazers psyke att förvisas till helvetessfären Avici, som de naturligt dras till på grund av varelsens felaktiga, invasiva existens som ett stort sår i jordens vävnad. Avicis gudar är dock vid det här laget sjukt trötta på Kalangazer och dess intriger, och kommer därför snart låta impulserna kräla till det sjunkna templet och ta sin ursprungliga kropp i besittning. Därefter är Kalangazer åter fri att skända jorden efter bästa förmåga, och kan börja sitt sökande efter nya och köttsliga värdkroppar som går att avvara. Skulle den ursprungliga kroppen någonsin förstöras förlorar Kalangazer sitt ankare till den dödliga världens kraftfält, och slungas för evigt ut i tomrummet där den hör hemma.

 

[God45]

Ymir, det där var helt jävla fantastiskt!